söndag 16 augusti 2015

2012 Jean-François Ganevat Dolium


Plötsligt stod den bara där. Ganevats amfora-vin. Som en man av nyfikenhet så kände jag suget av att prova. Informationen på nätet är knapphändig. Men har hittat flera oberoende källor som säger chardonnay som har macererats i hela 30 månader i amfora. Stämmer det så låter det lite mer som ett enstaka småhärligt och galet experiment än en helomvändning i vinmakandet.

Vi korkar upp och häller upp på karaff. Vilket vackert bärnstensfärgadt vin! Till en början så bjuder doften på härligaste orangevinstoner med aprikoser, cognac och lite apelsinskal. Det doftar stort och tungt. I munnen så är det kraftiga syror och rätt bitiga tanniner till en början. Efter några timmar så slipas tanninerna ner och vinet blir mer medgörligt. Det är riktigt gott. Möjligtvis att de 13,5 % stör lite i munnen. Men i ett sådant här vin så spelar det mindre roll för min del. Dag två är det minst lika bra. Spänstigt, egensinnigt och med dessa läckra syror som främsta egenskap. Pommacstoner och inlagda päron har spetsat till doften ytterligare.

Visst har jag njutit ännu mer av Ganevats mer konventionella vita och mer av andra orangeviner, men det här förtjänar sin plats i källaren. Det behöver också ett flertal år i vila för att skina ännu mer. Läckert!

tisdag 11 augusti 2015

Enderle & Moll Buntsandstein


Ibland är det befriande med människor som, inte bara skriver pretentiöst, utan även tar hela begreppet och använder det som mellannamn. Terry Theise är en sådan människa.

Han har framförallt arbetat med import av tyska och österrikiska viner sedan 1980-talet. Nu genom Skurnik Wines försorg. Han har även hunnit med att skriva hyllade boken "Reading Between the Wines" som Finare Vinare har skrivit träffsäkert om här.

Nu på semestern i Piemonte så blev det några lata dagar i solstolen med boken. Till en början så kändes språket lite tvunget, högtravande och nästan lite ofrivilligt ironiskt. Lösryckta citat kändes nästan humoristiska när jag läste dom högt. Men sedan började både boken, och för all del även läsaren att växa. Jag njöt storartat av språket, av tonsäkerheten i det han vill ha sagt och av alla lysande formuleringar som både väcker eftertänksamhet och ger lust till att dricka vin. Den ligger redo för en välförtjänt omläsning bredvid sängen.

Det som Theise beskriver allra bäst, både i boken och när han är med i podcasten "Ill Drink To That" är vinets kraft som kulturform. Vi kan bli berörda när vi sitter och läser "Stoner", när vi ser en riktigt bra film eller när vi lutar oss tillbaka och lyssnar på Townes van Zandt bitterljuva stämma. Ett fantastiskt vin bör ha samma funktion menar Theise. Och det är bara att hålla med. Vinet ska gärna sjunga som Townes och läsas som den bästa författarens bäst valda ord. Det ska vara flytande poesi.

I jakt på den mest eleganta poesin så väcktes intresset när jag såg Finare Vinare och Vinospiens instagraminlägg om Enderle & Moll. En googling senare så väcktes köpsuget. Vi pratar naturlig pinot från Baden med rätt fokus både i vingården och i källaren. Dessutom så har dom släppt två versioner av ett par viner. Både med tillsatt svavel och utan. Spännande! För en fin genomgång så är det bara att besöka Wineterroirs

Första vinet som vi provade på hemmaplan var 2012 Buntsandstein Pinot Noir. Ett par timmar i karaff innan vi testar vingarna.

En helt fantastisk doft växer fram ur glaset. Magiska bär i perfekt mognadsfas. Lite skogiga toner växer fram med en del stall. Charm i kubik. Den känns både tung och helt viktlös på samma gång. Så har vi syrorna. Saftiga. Rättframma. Saliverande. Perfektion. Ett otroligt vin. Älskar de skogiga dragen, de små stänken av apelsinskal, de trevliga medicinala dragen och varenda jäkla bär som är nedtryckt i flaskan. Vilken balansakt! Dag två utmärks av mer nedslipade syror och kanske lite mer ek. Allt som allt en riktigt stor vinupplevelse.

Dagen efter så var det dags att prova 2013 av sandstensvinet. Enligt vinmakarna så behövs i dagsläget 6-8 timmars karaffering, så det fick bli en hemvända på lunchen.


2013 Buntsandstein (med tillsatt svavel) 
Vid öppning så uppfattas den vresig och väldigt skitig och med små slängar av frukt. Här behövs verkligen en hel del timmar. På kvällen är all frukt hittad. Körsbär, örter och skog. Härlig näsa där frukten känns något sötare än vinet utan svavel. Frukten är nästan artificiell. Godisaktig, fast bra. Riktigt gott även fast 2012 var minst ett strå vassare. Dag två så har det mesta blivit ett snäpp bättre. Bättre balans och ännu bättre i doften. Här finns stor potential.

2013 Buntsandstein (utan tillsatt svavel)
Här är det också lite skitigt vid öppnandet. Men absolut inte lika stängt. Här tittar frukten fram i form av körsbär och vildhallon. Efter sina 6 timmar så är frukten pigg men kanske något grön och ung i munnen. Syrorna är fina i båda vinerna om än inte lika framträdande som i 2012. Jag har inte det allra största referensbiblioteket av tysk pinot, men 2012 kändes mer burgundisk medan 2013 kändes som den allra, allra bästa gamayen. Det är saftigt, vibrerande och framförallt, väldigt gott. Dag två så spelar vinet ut hela sitt register. Grym frukt och grönheten är som bortblåst. Vi har balans och en oerhörd elegans. Skitgott!

Väldigt intressant att prova de två versionerna mot varandra. Tycker att den osvavlade var något bättre, framföralt dag två. Det var en ynnest att få följa vinerna under dagarna två. Ruggigt gott i dagsläget med en stor framtida potential.

Edit: Drack 2012 ytterligare en gång veckan efter. Riktigt bra då också utan att nå upp till första flaskan kvalitet. Kändes yngre och utan samma fruktrikedom.